När man saknar koltrastar

Bild från RSPB

Ett inlägg hos Underbara Clara, fick mig på vemodigt koltrast-humör.
Så nu får detta inlägg klistra sig fast här lite.

Koltrastar är bland det finaste jag vet. Första gången jag hör koltrastsång i skymningen
efter en lång och mörk vinter, då är det något långt inne i mig som tinar upp och börjar
surra varmt och glödande.

Koltrastar är på samma gång rediga och romantiska, oansenliga och alldeles förtrollande.
Muntert prasslar de omkring i löven på marken på dagen, för att på kvällen skört men starkt
sjunga från trädkronans allra högsta gren eller kyrktornets mässingstupp.