Surt sa kålen

Helt oväntat har jag fått en ny kärlek i livet. Surkål. En passion som inte helt överensstämmer
med mina försök att vara lite tjusig. Våra vägar möttes på allvar över kassan på Gourmetkorv,
ett Göteborgskt korvtempel i vardaglig förklädnad. Den kom medlurad på en tallrik tysk special
och tog mig med kulinarisk storm.

Surkål är vitkål som fermenteras (jäser) med hjälp av mjölksyrebakterier. Låter det inte smakligt?
Jag lovar, det är det. Kålen får en mjuk syrlighet med lätt kumminton.

Det går att göra egen, men eftersom huslighet inte ligger för mig köper jag min på stora burkar från
den lokala handlaren. Efter nogranna avsmakningar har jag funnit att den polska surkålen
är  bättre än den tyska, den är friskare och mindre jäsig i smaken.

Sedan är ju surkål rena supermaten – probiotisk, rik på C-vitamin och bra för matsmältningen.
För att inte tala om vilket lyckopiller den är för mage och själ. Och inga matlagningskunskaper krävs.

På beställarfronten märkligt tyst

Arbetar du på något sätt med kommunikation har du nog aldrig haft en så välfylld gottepåse som nu:
Twitter, bloggar, nyhetsbrev och seminarier (många av dem gratis) ger inspiration och kunskap kring
allt från varumärkesbyggande och mediahantering till sociala media och hur du kommer överst på Google.
Och vi är många marknadskommunikatörer, informatörer och pressansvariga som tacksamt tar del av utbudet.

Det finns fantastiska personer från byrå- och leverantörssidan som bjuder på sin kunskap, men hur är det med
våra egna erfarenheter? Det är sällan jag ser en tweet, ett blogginlägg eller hör en föreläsning från beställarhållet.
Märkligt tyst är det och när vi väl träffas är det för det mesta för att ta del av erfarenheter från kreatörer, strateger och specialister på leverantörssidan.

Jag bär fortfarande med mig en fantastisk föreläsning av kommunikationschefen från SVT som berättade om arbetet med Fri television. Erfarenheter som jag haft nytta av i mitt arbete med kampanjer som måste förankras internt för att fungera externt.

Varför är det då så tyst från vårt håll? Visst har byråanställda och konsulter helt naturligt mer att vinna på att bjuda på kunskap och vara aktiva på de forum som finns att tillgå. Man skall inte underskatta vikten av att skapa en position och marknadsföra sig. Men jag tror att det är långt ifrån hela sanningen. Det finns på byråsidan en passion och en kärlek till kommunikation och reklam som eldar på viljan att diskutera, kommentera och följa med
i utvecklingen. Säkert känner vi den som beställare också (jag vet att jag och mina kollegor gör det) men det finns
en risk att det läggs för lite tid och intresse på att hålla kärleken till vid liv. Allt för mycket  energi och yrkesidentitet kopplas till produkten vi marknadför och branschen vi verkar i. Vi  måste dessutom bli bättre på att se vår kompetens och formulera den.

Ibland blir jag  lite avundsjuk på hur man diskuterar och utbyter erfarenheter sinsemellan på byråsidan.
Vi marknadsförare har ju precis samma möjlighet att ha ett liknande utbyte, något som skulle hjälpa oss
i att stärka yrkersrollen. Och bli ännu bättre på det vi gör. Dessutom är det ju kul!

Men jag tror inte att det bara är andra marknadsförare och informatörer som har nytta av att höra om erfarenheter kring att leda marknadsprojekt. Marknadskommunikation blir som allra bäst när beställaren och leverantören
samarbetar kring mål och mening. Och ett gott samarbete grundar sig i ömsesidig förståelse om förutsättningar, möjligheter och begränsningar. Ju mer jag lär mig om byråernas arbete ju bättre blir jag som beställare.
Jag ser inte annat än att det borde fungera på liknande sätt åt andra hållet också.

Finaste snäckan i Göteborg

Hittar du på Järntorget. Och när du kommer nära är det lätt att bli förälskad.
(bilden tagen med lånad Nikon D700)
—————————————–
You find the most beautiful girl in Gothenburg at Järntorget. Isn’t she gorgeous?
(I shot the image with Nikon D700, borrowed from here)

Och jag hittar dina händer under bordet

Jag önskar att armhåren reste sig och det pirrade till i nacken när jag hör låtarna från Röd. Som när jag hörde
Indianer eller Utan dina andetag för första gången. Eller när textrader som dessa fick en att sluta andas:

Äntligen har jag hittat orden och jag hittar dina händer under bordet.
Vi hinner bli något stort än. /Innan allting tar slut

Jag är alltid som lyckligast när du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån. /Kräm

Att långsamt, långsamt, åh så långsamt så vann du dina nätter tillbaks
långsamt, långsamt, åh så långsamt så gled vi in i glömskan där ljuset är svagt.
Det som var du och jag. /Duett

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem. /Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Jag vill. Men det finns inte där. Det är som att sörja någon som fortfarande lever.

Mina finaste Kent hittar du här Jag vårdar dem ömt. Som minnen.

Ord till den ängslige

VISOR I PINGSTTID

Just det: lämna allt – låt Dig hänryckas!
Glöm grubblet, överge funderingarna, ge fasen i tvivlet,
försiktigheten, de onda aningarna.
Ett menlöst gott är på väg: lägg armen kring
bekymmerslösa vårens unga nacke!
Den stora våren lyfter lilla människan högt i Din sky, säger:
allt detta är Ditt! Dig, den fattigaste, tillhör allt:
varje frambrytande grässtrå,
trädens svällande knoppar, älvarnas islossning,
ljusets växt, värmens stegring
– det finns inga gränser för Dina ägodelar,
och i Ditt gråa elände är Du jublande rik.
Du fattiga lilla människa: tryck tranans skri,
tryck alla vårens skänker till ditt bröst: allt detta är Ditt!

Elmer Diktonius

Ryktet om mässans död är betydligt överdrivet.

Under flera år i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet ansågs mässor och kundträffar
tillhöra en förfluten tid, något omodernt och olönsamt att satsa på. Det var bara en fråga om
när mässa efter mässa skulle slå igen. Men de senaste åren har något hänt. Mässan har fått
en renässans, mässdeltagandet engagerar och ses som en offensiv satsning. Min vecka
på Scanpack har visat att många företag satsar mer pengar, energi och fantasi än någonsin.

Vid dansbanan

Vincent.

Claudia.

Varje år åker jag och mitt dansgäng till Mullsjö för en helg med linedance.
I år hade vi speciella små gäster med oss.

———————

Me and my posse returns every year for a linedance-weekend at Mullsjö in Småland, Sweden.
This year we brought special little guests.

Smoliansky i mitt öga

Förra veckan besökte vi Moderna Museet och utställningen Åter till verkligheten.
Dokumentära fotografier från fem decennier med tyngdpunkt i sjuttiotalet.
P var inte så imponerad, störde sig  på det något fragmentariska upplägget.
Själv blev jag mest överväldigad. Där fanns många fantastiska fotografer,
även svenska, som jag inte alls kände till.

The star of the show

Innan linedance-helgen i Mullsjö hade mamma Paula bestämt sagt att små flickor
dansar vid sidan av dansgolvet. Nu blev ju lockelsen alltför stor för en dansant tre-och-ett-halvt-åring.
Men se vilken stil hon har Claudia! En linedansare i vardande, till hennes morbrors förtvivlan.

—————————–

Claudia was told by her mum that she should dance at the side of the dance floor before we went
linedancing in Mullsjö. The temptation turned out to be too great.

Nyförälskad

Var väldigt kelig med eBay förr. Vi kunde inte låta bli varandra.
Sedan började trasslet, det blev missförstånd och svikna löften. Känslorna svalnade.
Men nu känns det som om vi har hittat tillbaka till det vi hade.

Min fina tunika kom idag. Skall bäras med svarta smala jeans och MAC Morange.

Från denna eminenta säljare.

————————–

I thought it was over, but my love affair with eBay is hereby restored.
I will wear my new tunic with skinny black jeans and MAC Morange lipstick.

From this seller.