Och jag hittar dina händer under bordet

Jag önskar att armhåren reste sig och det pirrade till i nacken när jag hör låtarna från Röd. Som när jag hörde
Indianer eller Utan dina andetag för första gången. Eller när textrader som dessa fick en att sluta andas:

Äntligen har jag hittat orden och jag hittar dina händer under bordet.
Vi hinner bli något stort än. /Innan allting tar slut

Jag är alltid som lyckligast när du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån. /Kräm

Att långsamt, långsamt, åh så långsamt så vann du dina nätter tillbaks
långsamt, långsamt, åh så långsamt så gled vi in i glömskan där ljuset är svagt.
Det som var du och jag. /Duett

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem. /Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Jag vill. Men det finns inte där. Det är som att sörja någon som fortfarande lever.

Mina finaste Kent hittar du här Jag vårdar dem ömt. Som minnen.

The long and winding road …

Själv var inte Paul förtjust i arrangemanget och gav långt senare ut en minimalistisk version.
Nja, nu är det så att jag gillar sjuttiotals-smöriga harmonier. Så den går hem. Precis som den är.

Det är finare att gilla John, men min favorit har alltid varit Paul.

Vemod och romantik med starka melodier. Och hans sång med vackert vibrato
kombinerat med omisskännlig air av English Lad i de pustiga konsonanterna.

Och så förstår han charmen med koltrastar.

…………..

Paul changed his mind about this one and released a minimalistic version years later.
Well I kind of like it just the way it is.

Beatlesmania

Last shadow puppets Standing next to me

Handklappspop komplett med stämsång, indiegitarrer och långa luggar.
Och det rätta sättet att sjunga love på. Så förtjusande. I  luv.