It is the East, and Juliet is the sun!

I kväll såg jag om Shakespeare in love med Ralph Fiennes och Gwyneth Paltrow,
en film bubblande av livsglädje. Jag såg den första gången under min tid i England
och det öppnas en chokladask med minnen när jag nu ser den igen.

Slottet i filmen är Broughton castle som inte låg långt från en av mina vänners hemby.
Vi åkte dit under min sista vecka. Ett smultronställe, komplett med svarta svanar
och en ljuvligt romantisk viktoriansk kyrkogård. Där satt vi vid vallgraven
och allt var så vackert, mina vänner var så vackra och jag kände hur min tid
och min tillvaro där var på väg att ta slut.  Minut för minut. Utmätt tid.

En märklig och bitterljuv känsla som fortfarande bränner i bröstet vid minnet.

JULIET
Wilt thou be gone? it is not yet near day:
It was the nightingale, and not the lark,
That pierced the fearful hollow of thine ear;
Nightly she sings on yon pomegranate-tree:
Believe me, love, it was the nightingale.

ROMEO
It was the lark, the herald of the morn,
No nightingale. Look, love, what envious streaks
Do lace the severing clouds in yonder east.
Night’s candles are burnt out, and jocund day
Stands tiptoe on the misty mountain tops.
I must be gone and live, or stay and die.

Annonser